onsdag 8 oktober 2008

När blir privatpersoner allmän egendom?

Internet har slagit in ytterdörrar runt om i vårt samhälle. Det som förr varit privat blir med ett musklick offentligt, spritt, för evigt publicerat.
Nyheter som publiceras tävlar mot klockan då det ej längre är tryckvalsar och lastbilar som avgör hur snabbt nyheter publiceras. Istället gäller det att snabbt publicera nya fakta på en webbsida; och ju mer man vet, desto fler besökare får nyhetsartikeln.

Jakt på nyheter kan skörda offer.

Hur ser de etiska reglerna ut för publicering av personliga uppgifter? När är det exempelvis motiverat / OK att publicera namnet på en person som begått ett brott?
Är det när personen själv kontaktar media? Är det när brottet har blivit styrkt?

Under dagen fastställdes att den sk "artisten" ska åtalas för misshandel av sin hustru. Kvinnan nekar till händelserna och säger att mannen inte slagit henne. Trots att det finns vittnen som styrker händelserna.
Tidningarna berättar att kvinnan på sin blogg bönar och ber för att mannen ska frias och att hon älskar honom. Hennes blogg avslöjar vem han är.
Ingen tidning har namnat honom än. Han benämns "den välkända artisten". Känd från tv.

Gick in och googlade. I sökfältet skrev jag ARTISTEN. Den andra träffen namngav mannnen...

Varför har ingen tidning namnat honom?

Det är troligen endast en tidsfråga tills artisten själv kommer namna sig. Jämför situationen med när Sanna Bråding åtalades för drogbrott. Hennes namn outades på flertalet webbsidor (sajten flashback.info behövde inte många minuter för att knäcka namnet) men hennes namn blev ej offentligt förrän hon själv gick till Expressen. För en fet ersättning talade hon ut.

Att outa hennes namn skulle vara en risk. Det fanns tror allt en möjlighet att hon skulle frias och hade då säkert gett sig efter tidningar som namnat henne.

I "Spelregler för press, Tv, Radio" (upplaga jan 2007) står det:

Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning

När är allmänintresset så stort att det kräver allmän belysning? Är det mer motiverat att publicera namnet på Anna Lindhs gärningsman än på Arbogabarnens gärningsman? Och hur mycket måste man publicera för att "allmänheten" ska vara nöjd? På vilket sätt mättas allmänhetens frågor genom att de ges ett foto eller ett namn?

Intressant är också punkt 9 i sammat text
Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn

Här borde man fundera kring begreppet offer. Vem är offer? Man ska inte glömma att en person som begår ett hemskt brott har ett socialt nätverk runt omkring sig; familj, vänner, arbetskamrater. När man hänger ut en gärningsman hänger man samtidigt ut personens nätverk. Man offrar människor som är oskyldiga; som är inkastade i en hemsk händelse. Man associeras genom offentliggörandet av gärningmannens namn. På sätt och vis betraktas man som medskyldig.

Jag kan förstå allmänhetens intresse för att få reda på vem som är gärningsman. Jag kan förstå att det kan finnas behov av att visualisera "37-åringen", "Tv-kändisen" eller "Allmänläkaren". Men så länge man inte är dömd för ett brott ska man inte heller dömas i media. Å så länge man inte har gjort en rättspsykiatrisk utredning av en misstänkt tycker jag heller inte att man ska hänga ut någon.

Och OM man väljer att publicera och offentliggöra vem personen är; ska man noga överväga var gränsen går. Om man publicerar ett foto; måste man då publicera ett fullständigt namn? Vad tillförs om man även publicerar efternamnet?

Slutligen
Allt är tillgängligt. Det tar mig inte många minuter att få reda på vem kändisarna är som begår brott. Många journalister skriver ut ledtrådar i sin artiklar just för att namnjägare ska kunna få fram namnen.
Nästa gång du ser en blurrad bild i Aftonbladet eller Expressen; kolla hur journalister har döpt filnamnet. Ofta får du redan där information om vem det är.
Alla journalister är inte smarta.

3 kommentarer:

Elmqvist sa...

Jag är helt inne på din linje. Men jag undrar om det inte ligger lite i tiden det här med sensationslystnad och att synas och höras. Kanske samhället i sig har skapat denna hysteri? Skrivs man om är man någon. Vet man egentligen om hur många det är som får fett betalt för att bli outade?
Själv kanske jag är lite old fashion men jag tycker att det är en gammal skola att hålla fast vid det här med etiska regler. Allt är inte pengar och "flest" klick på internet. Eller?

Mia Ohlsson sa...

Kaj,
ibland blir det lite absurt att försöka isolera "gammelmediernas" självpåtagna hederssystem, från den enorma löpsedel som Internet erbjuder. Blir det fånigt för tidningarna att behålla det etiska kyskhetsbältet på, eller är det viktigare än någonsin att journalistiken markerar sitt ansvarstagande?
Oavsett vad man tycker så kan konstateras att journalistikens spelutrymme lär begränsas p.g.a. publiceringar som inte härör från de traditionella massmedierna. Senast häromveckan gick justitieministern ut och talade om skärpt lagstiftning med anledning av att obduktionsbilderna på Arbogabarnen publicerats på nätet. Den lagskärpning lär i första ahnd drabba de medier och den allmänhet som själva aldrig skulle drömma om att publicera bilderna.
//Mia

Anonym sa...

klokt funderat. det här med namnpublicering och allmänintresse är verkligen svårt. men håller faktiskt med dig.