Sociala medier

Jag reagerade direkt på just begreppet sociala medier, som jag ej är så bekant med sedan tidigare. Att bloggar och forum inkluderas i något som kallas socialt, när det i princip bygger på att man kan kommunicera anonymt...
Men nåja.
Sociala medier har slagit hårt de senaste åren. Forum såsom Facebook och bloggar har öppnat upp vårt informationsnätverk och det räcker med tillgång till en mobiltelefon för att man ska kunna surfa in på ett nätverk och ta del av nyheter och kommentarer.
Vem som helt kan lägga upp nyheter – sanna eller påhittade – och sedan använda sökmotorer för att maximera antalet träffar. Man kan vara anonym och om det egna landets lagar förbjuder det man skriver, kan man lägga det på en server utomlands (ex Flashback.info)

Nyhetsrapportering har gått från dagstidning – kvällstidning (eftermiddagstidning). Därefter kom radion in i bilden för att följas av nyhetsrapportering i form av reportage på biograf. Tv´n gav möjlighet att sända nyhetsbilder snabbt och när text-tv kom kunde man själv välja vilka nyheter man ville ta del av. Internet växte sig snabbt stort, och tidningarna såg en marknad för extra tjänster med debitering, såsom Aftonbladet Plus eller taggning.

Mobiltelefoni, mms och tv i mobilen har gjort människor mobila. Och det är en tvåvägskommunikation. För likväl som en brukare kan bestämma vilka nyheter man vill ta del av, kan man också vara den som förser andra med nyheter. Snabba telefonsamtal, bloggar som man kommer åt med mobilen samt tidningarnas ständiga uppmaningar att man ska mms:a in bilder för att få månadens belöning. Det är klart att det har förändrat vår medievärld.

Bloggar och forum kan i framtiden utgöra en del av nyhetsrapporteringen i världen. Men den kan aldrig ersätta traditionella gammelmedia. Främst pga att det inte är objektivt. En blogg är alltid subjektiv och har skapats för att nåon har något att säga eller uttrycka. Och just detta, som kan vara en politisk åsikt, behöver inte nödvändigtvis tydligt skrivas. Således kan alltså en blogg ”lura” in en läsare.
Grupper kan startas på Facebook som medlemmar tycker det är kul att vara medlem i; men inte större krav ställs på att få info om vem som står bakom. Grupper såsom ”Jag slår vad om att jag kan få ihop en miljon personer som inte gillar Bush” kan vara startad av Obamas politiska gäng. Eller av ett gäng militanta islamister.

Man måste ligga rätt i tiden. Social medier kan utgöra en del av nyhetsflödet, men det ställer krav på att man också har ett mediekritiskt tankesätt. Allt som står på en sajt behöver inte vara korrekt. Det finns krafter som vinner på att skapa nyheter eller vinkla sådant som har hänt.

För mig kommer alltid den klassiska tidningen stå för det jag tror på. Det betyder dock inte att jag endast läser den i pappersform. Jag läser oftare på en skärm än i en tidning. Min gräns drar jag vid att läsa tidningen i mobilen. Och jag kommer även fortsättningsvis att läsa bloggar. Fast jag kommer aldrig utgå från att det som står där är sant.

Att försvara en häxa

2002 släppte Jan Guillou sin nya bok "Häxornas Försvarare" och den blev snabbt både hyllad och ifrågsatt. Hyllad som ett välresearchat historiskt reportage, ifrågasatt på grund av författarens sätt att koppla dåtidens häxprocesser samman med nutida sexualbrott mot barn.
Det är en matig bok där vi direkt kastas in i handligen och beskrivningen av Gertrud Svensdotters öde. Författaren tecknar levande porträtt av kämpande människor av sin tid som blev beskyllda, oftast helt utan saklig grund, för häxeri. Det är en resa i ett Sverige som vi ofta inte får höra så mycket om. Författaren ger oss sedan bakgrunden till varför samhället såg ut som det gjorde under 1500-1600 talet. Hur det politiska och adliga klimatet påverkade den lilla människan och han beskriver även hur våra grannländer hanterade vågen av anmälda häxerier.

Det är intressant att läsa om skillnader och likheter mellan våra länder. Olika länder betraktade trolldom olika och straffen skiljde sig också åt. Genomgående var det dock kvinnorna som beskylldees och straffades mest. Männen däremot beskylldes och straffades ofta för tidelag och författaren har valt att berätta om även några av dessa fall vilket är intressant.

"En trollkona skall du icke låta leva" (Andra Mosebok 22:18)

Det är en skrämmande berättelse om hur något litet kan växa sig stort. Hur osämja, avund eller allmänt ogillnade kan skapa lögner och påhitt; hur oskyldiga människor pga någons ondska - eller kanske oförstånd - finner sig ligga på en stupstock för att sedan slängas på ett bål.
Det är intressant att läsa om hur kyrkan drev på processerna och hur de taktiskt utvecklade metoder att få flertalet att erkänna något de inte var skyldiga till. Erkänn och du kommer till himlen (det var till och med de som begick brott med vilje för att sedan kunna erkänna, mista livet och därmed garanterat hamna i himlen; något som självmord ej skulle leda till).

Det är mycket text och jag tycker att författaren i de inledande kapitlen svänger språkligt. Här svängs det med svårare ord och det tar en stund att förstå textens struktur. Fristående textstycken och namn binds samman allteftersom man läser mer. Enstaka händelser sätts i en kontext. Han målar upp en bild av en tid som spänner över århundraden.
Författaren gör sig synlig ungefär halvvägs in i boken. Plötsligt kommer benämningen JAG och han beskriver hur hans ursprungliga tanke med boken har fått arbetas om då ny fakta har framkommit.
Jag saknar dock en inledande text av författaren och han hade gärna fått förekomma fler gånger i texten. Gärna fristående och med reflektioner kring den fakta han berättar om. Det hade också gärna fått illustreras med fler bilder då dessa inte bara lättar upp texterna men också utförligare beskriver tidsperioden.

Jag finner den här typen av reportage mycket intressant, just för att den kombinerar digert rearcharbete med en dramaturgisk spänning. Det blir en mångfacetterad text. Författaren använder tidigare texter som grund, men jag saknar utförligare noter om vart informationen är funnen. Författaren är försiktig med att tillföra mer information än han kan styrka.

Då det huvudsakligen är ett historiskt reportage är det författaren som ger liv åt personerna och tillskriver dem egenskaper. Vidare, är han försiktigt med att vara kritisk och ger snarare läsaren en möjlighter att själv bilda sig en uppfattning om händelseförloppen. Kopplingen till nutida "oskyldiga anklaganden" öppnar upp för mer kritiskt betraktande. Här syns författaren mer och det blir i större utsträckning ett subjektivt tänkande.

Namnpublicering

Norrländska Socialdemokraten (NSD) publicerar idag - som första svenska tidning-namnet på den man som erkänt att han är inblandad i försvinnandet av Carolin.
Länk till artikel:
http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=4081668

Intressant i sammanhanget är att (det påstådda) namnet på mannen, foto på honom samt hans hemadress har varit publicerad på flashback flera dagar.

Namnpubliceringen uppmärkas på resume.se

Citat:

– Det är det största och mest uppmärksammade brottet i Norrbotten på många år och han har erkänt, motiverar NSD:s chefredaktör Lennart Håkansson namnpubliceringen.

Varför gör inte din kollega Mats Enbom på NK samma bedömning?

– Vet inte, men det dröjer nog inte länge förrän de också publicerar namnet.

Var det ett självklart beslut?

– Nej, man tänker förstås över det. Men en sådan här gång är allmänintresset så pass stort att det väger tyngre än hänsyn till anhöriga.

Han har ju tidigare utpekats som person i en mindre krets, ett jaktlag, har det påverkat beslutet?

– Nej, alla i Gällivare vet redan vem han är. Det pratas och ingen i de berördas närhet får först veta detta genom oss. Då ligger det mer i det allmännas intresse att få veta att det är en till synens helt vanlig människa som gjort detta. Där ligger också informationsvärdet, bedömer jag.

Har du fört några samtal med NK innan publiceringen?

– Nej.

Resume.se har sökt Mats Enbom.

När blir privatpersoner allmän egendom?

Internet har slagit in ytterdörrar runt om i vårt samhälle. Det som förr varit privat blir med ett musklick offentligt, spritt, för evigt publicerat.
Nyheter som publiceras tävlar mot klockan då det ej längre är tryckvalsar och lastbilar som avgör hur snabbt nyheter publiceras. Istället gäller det att snabbt publicera nya fakta på en webbsida; och ju mer man vet, desto fler besökare får nyhetsartikeln.

Jakt på nyheter kan skörda offer.

Hur ser de etiska reglerna ut för publicering av personliga uppgifter? När är det exempelvis motiverat / OK att publicera namnet på en person som begått ett brott?
Är det när personen själv kontaktar media? Är det när brottet har blivit styrkt?

Under dagen fastställdes att den sk "artisten" ska åtalas för misshandel av sin hustru. Kvinnan nekar till händelserna och säger att mannen inte slagit henne. Trots att det finns vittnen som styrker händelserna.
Tidningarna berättar att kvinnan på sin blogg bönar och ber för att mannen ska frias och att hon älskar honom. Hennes blogg avslöjar vem han är.
Ingen tidning har namnat honom än. Han benämns "den välkända artisten". Känd från tv.

Gick in och googlade. I sökfältet skrev jag ARTISTEN. Den andra träffen namngav mannnen...

Varför har ingen tidning namnat honom?

Det är troligen endast en tidsfråga tills artisten själv kommer namna sig. Jämför situationen med när Sanna Bråding åtalades för drogbrott. Hennes namn outades på flertalet webbsidor (sajten flashback.info behövde inte många minuter för att knäcka namnet) men hennes namn blev ej offentligt förrän hon själv gick till Expressen. För en fet ersättning talade hon ut.

Att outa hennes namn skulle vara en risk. Det fanns tror allt en möjlighet att hon skulle frias och hade då säkert gett sig efter tidningar som namnat henne.

I "Spelregler för press, Tv, Radio" (upplaga jan 2007) står det:

Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning

När är allmänintresset så stort att det kräver allmän belysning? Är det mer motiverat att publicera namnet på Anna Lindhs gärningsman än på Arbogabarnens gärningsman? Och hur mycket måste man publicera för att "allmänheten" ska vara nöjd? På vilket sätt mättas allmänhetens frågor genom att de ges ett foto eller ett namn?

Intressant är också punkt 9 i sammat text
Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn

Här borde man fundera kring begreppet offer. Vem är offer? Man ska inte glömma att en person som begår ett hemskt brott har ett socialt nätverk runt omkring sig; familj, vänner, arbetskamrater. När man hänger ut en gärningsman hänger man samtidigt ut personens nätverk. Man offrar människor som är oskyldiga; som är inkastade i en hemsk händelse. Man associeras genom offentliggörandet av gärningmannens namn. På sätt och vis betraktas man som medskyldig.

Jag kan förstå allmänhetens intresse för att få reda på vem som är gärningsman. Jag kan förstå att det kan finnas behov av att visualisera "37-åringen", "Tv-kändisen" eller "Allmänläkaren". Men så länge man inte är dömd för ett brott ska man inte heller dömas i media. Å så länge man inte har gjort en rättspsykiatrisk utredning av en misstänkt tycker jag heller inte att man ska hänga ut någon.

Och OM man väljer att publicera och offentliggöra vem personen är; ska man noga överväga var gränsen går. Om man publicerar ett foto; måste man då publicera ett fullständigt namn? Vad tillförs om man även publicerar efternamnet?

Slutligen
Allt är tillgängligt. Det tar mig inte många minuter att få reda på vem kändisarna är som begår brott. Många journalister skriver ut ledtrådar i sin artiklar just för att namnjägare ska kunna få fram namnen.
Nästa gång du ser en blurrad bild i Aftonbladet eller Expressen; kolla hur journalister har döpt filnamnet. Ofta får du redan där information om vem det är.
Alla journalister är inte smarta.

Aj aj

Aftonbladet skriver i sin pappersblaska om vilka konton som är säkra att ha sina sparpengar i; nu när det är karusell på finansmarknaden. Men korrekturläsaren sover och gör fel i tabellerna. Ajdå.
De snabbar på att göra en korrigeringsruta på webben men det lär ju inte hjälpa alla de småsparare som sätter frukostkaffet i halsen och som sen rusar till banken för att smälla näven i kunddisken.
Korrekturläsning känns som ett viktigt jobb. Synd att jag inte har någon.

Swedbank - som är en av bankerna som felktigt pekas ut som osäkra - har haft en vecka med taskiga rubriker i dagspressen. Swedbank kommenterar Aftonbladets miss här http://www.dagensmedia.se/mallar/dagensmedia_mall.asp?version=192331

Säg Omelett

Finns det verkligen behov att köpa färdig omelettsmet? Vem köper detta?

Vad är en omelett? Några ägg vispade med lite mjölk och kanske lite krydda.
Vem köper detta? Vem, orkar inte vispa en omelett själv?

Jag hade eventuellt kunnat förstå efterfrågan om själva produkten innehöll MER än äggsmeten; dvs någon fyllning eller kanske en förpackning bredvid med grönsaker eller kött eller ost.
Men bara smet? Vem? Varför?

Hd.se

JUST NU tycker jag att HD`s nöjeskrönikörer är de bästa i hela världen. Fan; jag skulle nästan kunna flytta till Helsingborg bara för att få ha möjlighet att prenna på denna tidning. Tack HD och Keep Up!

Att värdera en nyhet

Vi lever i ett snabbt informationssamhälle. På minimal tid kan vi få tillgång till nyheter om både sånt som sker i vår närhet som omvärld. Aftonbladet publicerar en tsunamivarning i Thailand på sin sajt snabbare än vad turisterna på stränderna får. Vi får nyheter från världens börser direkt och kan agera blixtsnabbt. Vi får rapporter direkt från rättegången mot Beltran där Expressens journalist bloggar, minut för minut.
Världen har krupit närmre. Och någonstans måste ett val göras kring vilka nyheter som ska lyftas fram. Nyheterna måste värderas; hur påverkar de mig; prenumeranten, tittaren, läsaren, lyssnaren. Betalaren.

Men vad är det som avgör hur en nyhet rapporteras? Hur kommer det sig att vissa nyheter från större utrymme än andra?
De senaste veckorna har det varit stor bevakning på USA då orkanen Gustav närmade sig land. Invånarna i Lousiana ombads att evakuera och gatorna stod tomma. Alla var beredda på att mötas av en orkan i samma dignitet som Katrina. Under några dygn var väldspressen på helspänn och man kunde i alla media följa händelseförloppet.
Samtidigt dränktes Indien i vattenmassor och orsakade 5,5 miljoner hemlösa människor. Nödställda människor drabbades av sjukdomar och svält. Den största naturkatastrofen på 50 år enligt nödorganisationerna.
Vi har här två motpoler; dels människorna i New Orleans som informerades om den eventuellt ankommande katastrofen samt indierna, som säkert inte fick någon information alls. New Orleans evakuerades och måste haft en bra infrastruktur med Katrina i ryggen. Med andra ord; inga direkta människoliv riskerade under orkane Gustav. De som stannade kvar i staden gjorde det på egen risk.
Hur kommer det sig då att USA hårdebevakades och rapporteringen från Indien kom i skymundan? Och hur ställer jag mig till detta?

USA har länge sett terrorismen som det största hotet. Därför var det en chock för landet när det plötsligt drabbades av Katrina 2005; ett hot som inte kunde skyllas på ett annat land och som drabbade så många människor. Det visade också på de stora klyftor som fanns i landet mellan fattiga och rika; människor med sjukförsäkring och människor utan. Politikernas handfalla agerande och bristande logistik. Fortfarande i år var inte spåren från Katrina läkta; staden har aldrig återhämtat sig, och staden var inte heller 100 % säkrad för nya naturkatastofer.
USA gör sig redo för politiskt val. Följderna av en ny naturkatastrof skulle få stora följder i politiken och ekonomin.
Världen står i en finansiell kris. Börser faller. En ny naturkatastrof skulle direkt påverka Sverige då oljepriset skulle gå upp.
Med dessa faktorer i åtanken kan jag förstå att Gustav hårdbevakades. Nyhetsrapporteringar från USA kommer till Sverige på nolltid. Tidningar har korrespondenter på plats och nyhetsbolagen rapporterar kontinuerligt.
Sämre bevakining är det från länder i Asien. Här är det svårade att få direktrapporteringar. Det finns inte samma tekniska förutsättningar. Det finns inte lika många journalister. Och nyheter som inträffar utanför huvudstäderna kan vara svåra att bevaka.
En översvämning i Indien påverkar inte svenskarna nämnvärt. Inte ekonomiskt och inte politiskt. Och kanske inte heller direkt känslomässigt.

Det är också lättare att identifiera sig med invånarna i USA än i Indien. Det är lättare att förstå hur det känns att få översvämning i en villa än i ett skyffe. Det är lättare att förstå ett foto av en översvämmad motorväg än en grusväg. Det är lättare att förstå ångesten och rädslan i en kommentar på engelska än på indiska som måste textas.
I radioprogrammet ”Medierna” intervjuades den 6/9 2008 Torbjörn Tännsjö, professor i Praktisk Filosofi på Stockholms Universitet. Han sa så här apropå mediernas nyhetsvärdering.
”... en kvarleva av en rasistisk syn på världen; den vite mannens börda, vi och de främmande varelserna i Asien och Afrika och andra länder...”
På sätt och vis har han rätt. För det är klart att när jag skriver att indierna bor i skyffen så är det för att det är den bilden man matas med.
I en nyhetsrapportering berörs man olika mycket av olika nyheter. Sådant man kan associera till berörs man mer av. Tsunamin i Thailand 2004 berörde många – inte bara för att det var många svenskar som omkom – utan också för att det drabbade en semesterort som många svenskar har besökt. Brott mot barn berör då vi alla kan sätta oss in i hur det skulle jännas om det var våra barn som utsattes för brott.
I-länder, med fungerande demokrati och infrastruktur, ger också oftast direktrespons från politiker då något inträffar. Medierna kan snabbt rapportera från ett händelseförlopp men även få kommentarer från politiska ledare, ta del av pressutskick etc. Då katastrofen inträffade i Indien kan jag tänka mig att det var svårt att få en inblick i räddningasarbetet samt de folkvaldas tankar kring det inträffade.
Nyhetsvärdering tror jag baseras på:

Hur nyheten berör mig känslomässigt
Hur nyheten påverkar mig i mitt liv
Hur nyheten kan bevakas och utvecklas till mer material

Senaste veckan har jag funderat på hur nyhetsvärderingen har speglat den finansiella krisen. När börserna för 2 år sedan gick konstant uppåt, rapporterades det då och då ifrån Kina och Indien med rapporter om hur invånarna lånade pengar för att investera på börsen. Alla såg möjlighet till rikedom. Men nu när börserna drastiskt faller ser jag nästan bara artiklar från den amerikanska börsen. Historier om människor som belånat sitt hus till 100 % och som tvingar flytta. Men vad har hänt i Asien? Vad händer i Kina och Indien med människors besparingar? Hur kommer den finasiella krisen påverka dem? Vad har de för skyddsnät att falla tillbaka på? Vi läser om att vi svenskar förlorar pensionspengar som är investerade i Asien men vad händer med människorna som kanske har alla sina pengar investerade i det egna landets börs? Där saknar jag verkligen nyhetsrapportering.

Att såga kaniner...

svt.se/kaninen

MOFFES DJURPARK

Tänkte klippa in ett stycke ur min bok Moffes Djurpark som jag hoppas ska komma ut till världen någon gång detta århundrade...
Just detta kapitel handlar om Tea som oroar sig då lejonet i djurparken är så ledsen.

(...)
Aha, tänkte Tea! Det var inte mat som lejonet ville ha. Inte heller en fotboll eller annan leksak. Det han ville ha – förstås! – var en kompis! Någon att leka med!
”Klart han är ledsen!” sa Tea högt för sig själv. ”Det skulle jag också vara om jag inte hade någon kompis”.
För lejonet var faktiskt ensam i sin stora inhägnad. De flesta djur på djurparken levde två och två eller kanske ännu fler tillsammans. Det fanns två elefanter och två giraffer. Det fanns fyra
gorillor och två älgar, tolv myrslokar och sex sälar och det fanns faktiskt hela femton sköldpaddor.
”Undrar vilket djur det finns flest av” funderade Tea och sen kom hon på det. Inne i smådjursavdelningen, där bara de riktigt små djuren bodde, fanns det väldigt många djur av en speciell sort.
”Myrorna förstås” ropade Tea ut och skrattade. Och hon hade alldeles rätt för i en stor, stor låda av glas, fanns det flera tusen myror. Eller miljoner var det kanske, tänkte Tea, eller kanske friljoner, om det nu fanns nåt som hette det. Många var de iallafall.
”Jag ska hjälpa dig att få en kompis” ropade Tea högt ner till lejonet och för första gången reagerade han, lyfte huvudet försiktigt och gav ifrån sig samma ljud som en katt som spinner, fast lite kraftigare förstås, för han var ju inte vilken katt som helst.
(...)

Har blivit ombedd att lägga in en länk på min blogg.
Ingen aning om hur man gör
Så jag lägger den här tills någon vänlig människa informerar mig om hur man gör

Håll till godo

http://journalistikht08.blogspot.com/

Alberts första fundering

Att blogga eller inte blogga
det är frågan

Att läsa andras bloggar - fundera-reagera-kommentera
kan man göra utan att avslöja sig själv

Men att blogga själv - blotta - avslöja - tömma
är mycket mer personligt

Så tiden får nog utröna vad som fyller denna blogg